Farväl till Lou!

Det finns en del serier och serieskapare som jag själv förknippar med den här bloggen mer än andra, som Lewis Trondheims serier, framförallt Dungeon. Det är serier som jag själv upptäckte tidigt i bloggens historia, så min glädje i att ha läst dem är förknippad med det roliga jag haft (och har) med att skriva om serier här. Till kategorin hör också Julien Neels Lou!, så det känns lite smått vemodigt när serien nu avslutas i och med att den åttonde delen kommer ut på svenska: På väg mot nya äventyr. Men samtidigt är det givetvis också väldigt roligt att översättningen av en modern europeisk serie inriktad på yngre läsare faktiskt kommit hit, så en stor eloge till Wibom Books för det!

Fast det där med yngre läsare stämmer inte riktigt längre… I den första boken är Lou tolv år för att i den här vara typ arton, och i takt med att hon blivit äldre har också serien anpassats för äldre läsare. I början var det huvudsakligen en skämtserie med ensides episoder, för att sedan övergå till längre berättelser. Och känslomässigt har serien också vuxit upp, där de första albumens mer lättsamma känslor ersatts av djupare funderingar om hur man ska veta vem man är, hur man ska vara, och hur man huttar sin egen väg.

Allt kulminerar i På väg mot nya äventyr där Lou för första gången lämnar sina vänner och familj för att ge sig ut på en roadtrip helt själv. Bästa vännen Paul hälsar hon ändå på, och gamla flamman Tristan skymtar också till i förbifarten, men det är tydligt att Lou till slut inte längre är fånge i gamla relationer som med tiden blivit alldeles för komplicerade. Gamla vänner ska förstås inte överges, men det är först i och med nya vänner och relationer som hon kan ta ett steg till i sitt sökande.

Liksom Lous känslor börjar världen själv också reda ut sig här. I början av albumet är allting som i den minst sagt mystifierande Kristallåldern, men allteftersom Lou börjar få ordning på sig själv börjar också världen fungera som innan. Jag kan fortfarande inte påstå att jag har någon bra eller exakt tes om vad kristallerna och den allmänt konstiga stämningen där tiden själv kändes sönderbruten representerade, men att den hängde ihop med Lous sinnesstämningen var tydligt redan innan, och här blir det än mer uppenbart. Men hur som, efter att ha varit tveksam till greppet med världen i spillror gillar jag det mycket bättre nu, efter ytterligare två album. Jag har iofs fortfarande lite svårt att förlåta Neel för Richards inte helt motiverade flykt från Lous familj, men annars är det ok

Jag tror inte jag har så mycket mer att säga eftersom det vid det här laget nog är tydligt vad jag tycker om serien; jag har skrivit om vartenda av de åtta albumen så det finns viss risk för upprepningar… Låt mig bara säga att jag tycker att det är åtta mycket bra album, och att det var väldigt kul att läsa om dem alla i samband med att serien avslutades. Att få följa hur Lou växer upp och hur hennes relationer förändras och fördjupas är ett nöje, och likaså att se hur Neels teckningar utvecklas från de tidiga en smula kantiga till de mjukare som ses här.

De visar också hur vår värld på ett sätt har förändrats under de fjorton år som gått sedan första delen kom ut 2004, där Lous mammas förtjusning i sin (eller i teorin, Lous) nya Gamecube för min del daterar serien. Och det menar jag bokstavligen, dvs att jag omedelbart förstår ungefär när den utspelas, inte att den känns  gammalmodig i sin brist på smarta mobiller eller dylikt. För känslor fungerar precis likadant nu som då, eller som i Lous fall, fungerar men är svårförståeliga, till och med för den som har dem